you got me.

Efter att ha spenderat en halvtimma tänkandes i sängen igår kväll bestämde jag mig för att sova. Klockan 22. Kände att om jag hade legat vaken längre hade tänkarna flygit iväg alldeles för långt och jag hade troligtvis legat sömnlös resten av natten. Sover hellre än att tänka faktiskt. Iallafall just nu.

Innan jag hann somna så bestämde jag mig för att inte svara på några sms idag. Ja, jo det gick ju bra. Hade fått två när jag vaknade och svarade på en gång. Heja. (och jag har fortsatt svara...)

Nu ska jag hoppa in i duschen, jag stinker. Har varit ute och sprungit, känner nu att det inte var det smartaste när man har mens (typ, eller nått) magen säger åt mig att lägga mig i soffan och spendera resten av dagen där. Min p-stav är konstig. Just so you know.


what really matters.

Jag får panik. Vill ha saker att göra. Vill ha ett jobb.
Men det har jag inte. Jag söker och söker, men har inte fått nått svar.
Idag har jag köpt tre böcker, så nu har jag någonting att göra i några timmar/dagar. Skriva in mig på körskola ska jag göra också. Hade jag haft cykeln på rätt ställe så hade jag gjort det idag. Nu gör jag det imorn istället. Sen jävlar. Brum brum brum.



the master of my faith.

Ibland vill man bara stänga av. Stänga av allt som har med känslor att göra för att kunna göra det man egentligen borde göra. Jag borde skita i det här. Det vet jag mycket väl, men jag kan inte. Det går bara inte.
Jag kan bestämma mig för att avsluta allt, tänka att jag ska säga det när vi ses. Men förbannat nog så faller jag alltid tillbaka när jag tittar in i de där blåa ögonen. Jag kan inte. Kommer ingenstans. Försöker gå framåt, faller tillbaka, försöker, faller, försöker, faller... Det ända som jag vet säkert att jag någongång kommer att säga är att jag tycker att vi är dumma i huvudet som inte försöker. För det är vi.


my little secret.

Det känns som att jag har massa vettiga och viktiga saker att skriva om.
Men det kommer liksom inte fram.
Meningarna och orden som kommer ut blir liksom bara smörja.
Vet inte om det är för att jag förnekar det för mig själv eller för att jag helt enkelt inte vet hur jag ska sätta ord på det. I don't know.

Däremot så vet jag att det är viktigt att visa uppskattning för folk.
Vet själv hur irriterand och ledsen man kan bli när man tycker att man ställer upp gång utan att få någonting tillbaka. Så därför vill jag säga att det finns en människa som kommit mig så sjukt nära på sistone. Jag vill att du ska veta att jag uppskattar dig så grymt mycket och jag är otroligt glad att jag har dig. Du har nått mig på en nivå som ingen annan gjort och det är så skönt att kunna prata med någon som förstår. Tack min orm.


just to say hello.

Ibland så tror jag inte att man inser hur mycket man faktiskt saknat en person innan man träffar den igen. Träffade min promdate på Frimis igår och insåg att jag saknat honom. Väldigt mycket. Han är så snäll och så lätt att prata med så det var kul att träffa honom igen.
Det var bara en av de saker som förgyllde min kväll igår. Min fylla var guld, jag mådde bra, skrattade och dansade. Med massa sjuktbra människor. Kändes som att jag kände halva stället igår.

Nu ska jag leta jobb.
Börjar snart klättra på väggarna här hemma.



pusspusspusspusspusspusspusspusspusspusspusspusspuss
hihi


and it passed by so fast.

Det känns så extremt tråkigt, sorligt och hemskt att skriva att resan är gjord. Men, den bittra sanningen är att vi faktiskt är hemma igen. Hör och häpna, vi överlevde och kom hem utan några större missöden.
Att någon av oss däckade på toaletten och den andra sjöng kareoke i ett alldeles för onyktert tillstånd är saker som vi bara skrattar åt. Det var bara så jävla bra. Kan inte säga någonting annat.

Nu är verkligen tillbaka. Måste erkänna att allt känns mycket bättre nu och jag vet vad jag vill med vissa saker. Huvudet blev lite klarare i solen och värmen.

Ikväll ska vi supa!


one fucking day.

Nu, om ungefär 24 timmar så landar vi på Rhodos.
Ska bli så sjukt jävla underbart! Det finns inte ens ord för hur mycket jag önskar att vi kunde vara där NU, NU, NU på en gång. Vill bara bort. Vill bara koppla av och inte tänka alls (förutom på att ta det lugnt, eftersom att alla tror att vi kommer att dö.....)


Fan, vad jobbig dag det blev.

but you can feel it.

All is said and done.

Igår kändes det ändå helt okej. Det kan dock bero på att jag hade någon som satt och höll om mig och samtidigt som orden "Jag vill bort härifrån och jag vill inte ha ett distansförhållande" så kom också orden "Jag trodde inte att jag skulle falla så för dig som jag gjort" strax efter.
Nu ska jag sörja det här ikväll, för fan va det känns. Usch.

Imorn släpper jag allt som har med örebro och göra.
Världens bästa kvinna och jag drar härifrån en vecka.
Vet fan inte vad jag skulle göra utan dig.

The future is still unwritten.


you can't touch it.

Nu ska jag snart upp på stan och träffa älsklinn.
Ska växla in pengar till Rhodos!
iiiiiiiiiiiiih, nu jävlar är det snart dags.

Ikväll är det serious talk som gäller.
Usch, min mage är redan orolig..... Blö


you can't see it.

Nu har jag börjat packa!
Eller ja, jag har börjat lägga fram det jag ska ha med mig. Det är FAN på g nu.
Om 72 timmar sitter jag och my lady på någon mysig uteservering i värmen och bara chillar. Den ni.
JAG VILL ÅKA NU OKEJ?
Om ni inte märkt det så är jag sjukt-jävla-galet-taggad!

Har bara en sak som jag måste reda ut innan jag drar.
I don't want to...


on this earth.

Fyra dagar. 136 timmar. Rhodos here we come.
Tycker att dagarna kan gå lite snabbare, timmarna kan gå lite fortare.
Vill åka nu. Nu på en gång.

Nu ska jag skriva packningslista!
Hihihihihiihi, tagg.




drugs don't work.

Kan min blogg bli deppigare eller?
Tror fan inte det.

Jobbigt det är när man får sms mitt i nätterna som förvirrar när man egenligen är för trött (på två sätt) för att bry sig. Tror att jag skulle behöva få umgås lite bara, för att känna efter. Skulle behöva få svar på de frågor jag har.
(är mycket medveten om att allt kan vändas uppochner och jag blir lika deppig och förvirrad som förut, men just nu, just idag, orkar jag bara inte)

Meeeeeeeeeeeen, för att lägga allt det åt sidan, EN VECKA KVAR!
WEEEEEEEEEEEEEEHOOOOOOOOOOOO


everybody changes.

Vet inte om det är det faktum att jag är så trött på allt som det känns annorlunda. Känner inget pirr i magen, känner inte hur hela jag bara lyser upp eller hur hela mitt ansikte bara spricker upp i ett leénde. Eller om det bara är för att jag snart åker till Rhodos som tankarna har flygit iväg åt andra håll.

Jag vet inte, vet bara att det inte kändes som det brukar idag.


the ice inside your soul.

Fick ett ryck och rensade ut ungefär halva mitt rum förut så nu ser det iallafall helt okej ut. Känner jag mig själv rätt så kommer jag att rensa ut andra halvan imorgon för att senare slänga in allt igen. Men det får vi se då.

När jag inte har haft händerna fulla med gamla onödiga saker från rummet så har jag haft körkortteoriboken i handen. Har faktiskt läst 75 sidor i den idag och tänkte snart fortsätta. Tar en liten paus bara. Känner att det är dags att ta tag i sitt liv, börjar med att kötta körkort. Ska skriva in mig på körskolan imorn.

Jag har kommit på att det är alla falska förhoppningar som får mig att må dåligt. Därför ska jag sluta få det. Så, från och med nu så hoppas jag inte på någonting, bara tar det som det kommer. Inget mer "Jag hoppas..." för det gör så ont när det inte blir så.

Nej, det ända i mitt huvud nu är Rhodos och körkort.
(och Jude Law, för att han är snygg)
Weeeeeeeeeeeeeeeiiiiii


who do you think you are.

Är inte han typ heltsinnes-jävla-sjukt-snygg?
Kolla leéndet och ögonen! Jag smälter.


counting down.

TIO dagar kvar.
Om jag varit såhär taggad till någonting annat? Tveksamt.
Möjligtvis min 18-årsdag och Green Day.
Men det har kommer att bli oslagbart, det känner jag på mig.
ÅH JAG VILL ÅKA NU.

Sen vill jag bara att ni ska veta att jag mår bra.
Hade ett sjukt breakdown i torsdags natt, but now i'm fine.


jar of hearts.

Det är tystnaden som jag inte kan hantera.
Det är då det blir jobbigt och tankarna börjar flyga runt.
Så det jag behöver är någon som pratar.

Usch, va depp allt känns.
Ge mig rhodos och my lady nu. tack.


leave this place.

Jag vet mycket väl att jag själv satt mig i den här situationen och att jag helt och hållet bara har mig själv att skylla för att jag mår som jag gör.
Jag vet att jag borde göra någonting åt allt, men jag vet inte vad jag ska göra.

It's kind of up to him...


when you're not looking.

Hur mår du egentligen?
 
Honestly, i don't know.


something else.

Jag vill bara få tankarna på annat just nu.
Men det verkar inte vara någonting som fungerar.
Ser fram emot morgondagen då jag ska träffa my lady sen fira min fästmö.
Maybe that will help...

Sen tycker jag att dagarna kan flyga fram i två veckor.
RHODOS HERE WE COME.


I don't do this.

Öppnade ett word-dokument igårnatt och började skriva.
Allt som jag kunde tänka mig att han ville veta och undrade över.
Jag öppnade mig själv på ett sätt som jag inte gör för allt för många människor. Orden bara flög ur mig och skapade meningar som faktiskt var vettiga och förståerliga.
Idag skickade jag dokumentet.

Tror aldrig att jag haft en känsla i magen liknande den här. 
Trots att vi har pratat efter han läst och ingenting verkar ha förändrats, han verkar faktiskt väldigt tacksam över att jag kunde berätta allt för honom, så släpper inte känslan.

Nej, orkar fan inte sitta hemma.

make it happen.

bonheur, felicità, felicidad, happiness, lycka.

En människa som får mig så otroligt lycklig. En människa som just nu också kan få mig att må väldigt dåligt. Som kan få mig att vara rädd och som ibland får mig att gråta. Men som samtidigt kan få mig att sväva på moln av glädje. Jag kan inte sluta le.

Jag lever med att jag är en dålig människa.
Är det egentligen inte mycket sämre att förneka sig själv lycka?


believe in it.

Jag måste erkänna en sak för er, det är mycket möjligt att jag har världens sämsta kondition. Inte när det gäller att gå, cykla eller hoppa studsmatta, men när det gäller att jogga/springa. Jag klarar ingenting! 200 meter sen är jag helt slut. Mitt mål för två år sedan var att jag skulle klara av att jogga hela Venaspåret (3km). Jag sprang några gånger men sen så var det inget mer med det. Jag fick annat för mig och orkade aldrig ta mig iväg.
Nu fick jag ett ryck förra veckan och drog ut och testade. JAG KLARADE DET! Det var stort för mig. (Skratta åt mig om ni vill, känner mig töntig MEN JAG KLARADE DET!) hihi.

Nu ska jag hoppa in i duschen för jag luktar skunk.
Har faktiskt varit och sprungit spåret igen!


RSS 2.0